Jag vet varför jag grät under dagens morgonpromenad. Jag blir rädd, ledsen och stressad, stressad över att Cino ska snubbla eller halka. Jag bli också arg över att Cino springer fram som en treåring med sina kalvben och inte tänker på att det är halt och att han är snart tolv år i kroppen. Hans hjärna och bakben är inte alltid på samma nivå.
Det börjar även kännas jobbigt att människor går bakom oss. Som i morse då det gick för fort, Cino snubblar, tanten bakom tittar och går förbi, vänder sig om några gånger och går vidare. Även fast hon inte sa något så känndes det i mattehjärtat. 
Jag blir ledsen för Cino skull, rädd att han gör illa sig. Men framför allt om hur vardagen kommer ser ut längre fram.
Jag känner mig maktlös.