Jag vet varför jag grät under dagens morgonpromenad. Jag blir rädd, ledsen och stressad, stressad över att Cino ska snubbla eller halka. Jag bli också arg över att Cino springer fram som en treåring med sina kalvben och inte tänker på att det är halt och att han är snart tolv år i kroppen. Hans hjärna och bakben är inte alltid på samma nivå.
Det börjar även kännas jobbigt att människor går bakom oss. Som i morse då det gick för fort, Cino snubblar, tanten bakom tittar och går förbi, vänder sig om några gånger och går vidare. Även fast hon inte sa något så känndes det i mattehjärtat. 
Jag blir ledsen för Cino skull, rädd att han gör illa sig. Men framför allt om hur vardagen kommer ser ut längre fram.
Jag känner mig maktlös.

Jag har två hundar, en ung och en äldre, dom är lika på många sätt men det som skiljer dom mest åt är att Alf fyller 3 år i januari och Cino fyller 11 år om en månad.
Att bli ständigt påmind av andra känns i hjärtat, och jag behöver inte höra det från andra, för jag vet att min hund är gammal och jag vet även att han har det bra.
Visst han går inte längre som en hund som är tre år, har inte samma takt heller. Men det han har är en lagad korsbandskada, en förslitning på sista ryggkotan och det är därför han går lite illa ibland. Men han är 11 år och utan värk och går fortfarande långpromenader.
En som fortfarande hoppar upp i soffan och i sängen utan problem, han leker fortfarande med kopplet och försöker få i gång Alf på bus. Han pratar lika ofta nu som förr, han vill fortfarande ha påfyllning i sitt godisben sju gånger om dagen, han blir fortfarande jätte glad när han träffar sina vänner. Ja han är precis som han var förr om åren, det går bara lite saktare.
Jag gör allt för att underlätta vardagen och livet. Det ligger långa gåmattor på vardagsrumms golvet, i hall och kök för att Cino inte ska halka, han sover på en
Back On Track filt , hasskydden är på när vi går ut och går, han äter piller, glukosamin och nypon pulver och får sin dagliga dos med massage och han mår bra.

Cino är min första stora kärlek och jag kommer att veta då den dagen är.